Du ser bra ut idag. Jag är lortig av smuts som inte går bort i duschen.
Cyklar vidare, lämnar varje dag som kommer bakom mig.
Nu är det fredag och än en gång har helgen öppnat sin dörr.
Dörren som snart kommer stängas, det är den jag går igenom.
Mina steg må vara korta, jag kommer fram någondag.

Nemen tjenare! Se vem som bloggar under skoltid. Nu har halva lektionen gått av spanskan och jag har chansat mig igenom på spanska nationellaprovet. Bredvid mig ligger skolans busskort som jag lånade i måndags. Har gjort ett antal försök av att lämna tillbaka den idag men ingen tur har jag haft på den punkten. Lika bra då jag kan "låna" en liten resa hem idag kanske? Nej, juste. Jag skrev inte det där.
Moving on...

Mina kära vänner ellenmajasanna har skaffat sig en blogg där de tre fina flickorna bloggar tillsamans eller själva om deras otroligt festliga liv. Bara så ni vet!

Jag är inget stort fan av att ha en hel del plugg på axlarna. När man sätter sig vid datorn för att få allting gjort så springer timmarna iväg och när klockan är sent har man ännu inte fått ett skit gjort, man har bara tråkat inne på facebook eller någon annan beroendeframkallad sida. Sån var min dag igår men då bjöd jag hem några goa brudar som knöt ihop den bra ändå.

Blev väldigt glad över solen som sken när Maja väckte mig imorse. Då blev det en dag på studsmattan med Joanna och nu far det snart av till Johannisberg för att grilla marshmallows med gott folk.
Ha en fortsat underbar och varm dag. En bamse kram från mig för jag är på skönt chill humör!

KÄRLEKEN VÄNTAR
AV: CAROLINE MEYER

Det är bara några få kvar på linje 11 när den närmar sig sista hållplatsen. Pernilla sitter längst bak vid fönstret och lyssnar på Kärleken väntar med Kent. I hennes ögonvrå ser hon killen som sitter mitt emot. Han är mörkt klädd med en luva som täcker ansiktet. Det är sent i november månad och klockan har hunnit bli sju efter att Pernilla suttit kvar i skolan och lyssnat på när hennes kompisar pratat en massa skitsnack. Det brukar sluta med att Pernilla sitter på sidan och bara lyssnar nuförtiden, hon har ingen ork till att hålla sig kvar i konversationen.     Hon har stigit av bussen och när­mar sig svängen som leder till hennes gata. Den mörklädda killen är strax bakom henne. Pernilla börjar stressa upp sig och får misstankar om vad den här killen skulle kunna göra med henne. Hon inbillar sig hemska saker som ger henne rysningar då hon ser kil­lens skugga i gatuljuset. När Pernilla kommer in genom hemdörren pustar hon ut. Än en gång lät hon sig luras av sina dumma tankar.      Som vanligt flyger hennes lediga tid iväg hemma framför datorn. Hon är övertygad om att hennes vardag är otroligt tråkig och slapp, ändå har hon ingen lust att hitta på något på kvällarna. Det ända hon orkar med är att sitta hemma och på vissa kvällar äta lite för my­cket gott som hon sedan får ångest för resten av kvällen. På MSN frågar Pernillas klasskamrat Hanna om hon ska med på fest imor­gon. ”Nä fy fan, ingen jävla fest” är det första Pernilla tänker men hon övertalar sig själv att hänga med ändå, an­nars sitter hon ju bara hemma och ruttnar som vanligt.

Dagen därpå är hon sist att lämna huset. Mamma och Simon har redan åkt till jobb och plugg. När hon kommit en bit på vägen till busshåll­platsen får hon åter igen syn på killen från gårdagen. I dagsljuset verkar han inte alls lika skrämmande som Pernilla fick för sig igår. Nu är killen vid hennes sida, ”Jag älskar den där låten” säger han och kol­lar på Pernilla med ett stort leende på läpparna. ”Va?” svarar hon precis när hon kop­plar vad han just sagt. Killen upprepar det och tillägger ett gott skratt, ”Man hör musiken ganska bra genom de där hörlurarna.” Pernilla kollar på honom ett långt tag, stum av förvåning innan hon kommer på vad hon ska svara. ”Billigt skräp” är det enda hon får fram och tar av sig hörlurarna med en hastig rörelse. ”Alexander” säger killen och sträcker fram handen. ”Pernilla” svarar hon och skakar hans hand. När hon för bort blicken från Alex ser hon bussen åka iväg. ”Fan inte nu igen!” vrålar Alex och börjar springa efter bussen som nu är 10 meter bort. Han kommer ikapp den och knackar på rutan för att chauffören ska stanna. Chauffören lyder snällt och öppnar bussdörrarna. ”Skynda dig nu Pernilla!” ropar Alex till henne och strax därefter stiger hon också på bussen med andan i halsen. Pernilla sätter sig automatiskt ner bredvid Alex även om alla andra platser på bussen är lediga. Det är tyst ett långt tag. Bara för att bryta isen tvingar hon fram ”Så vart är du på väg?”. ”Jag ska till skolan, det blir min första dag eftersom jag är nyinflyttad här” säger Alex och vänder huvudet mot henne. ”Jaha jag tyckte väl att jag inte kände igen dig. Vart ska du börja?” frågar Pernilla. ”Centralgymnasiet, klass 0901.” Ett leende skiner upp i hennes ansikte, hon inser att Alex ska börja i hennes klass. Hon spanar in Alex från topp till tå, han är stiligt klädd med en kappa och ett par beiga chinos. Hans varma bruna ögon får henne att smälta. Hon rodnar och tittar ner i knäet. Hon bär en svart sliten jacka till ett par urtvättade jeans. Inte så charmigt. Ändå får hans varma personlighet henne till att överväga om hon är helt okej i hans ögon i alla fall.     När både Pernilla och Alex kliver in i klassrummet dras allas blickar till dem. Först till Alex och sedan glider den över till Pernilla som står bredvid. En tystnad sveper sig över rummet och precis då kommer den alltid lika glada läraren in. Pernilla går och sätter sig på sin plats och Alex följer efter. Han sätter sig ner bredvid henne på den lediga platsen. När lektionen sätter igång flockas eleverna runt både Alex och Pernilla. De ställer en hel bunt med frågor till bägge två om allt mellan himmel och jord. Pernilla som inte fått mycket uppmärksam­het och talan förut känner sig nu som klassens poppis, den som alla vill vara och prata med. Hon njuter av sin dag i rampljuset och den flyger iväg lika fort som den kom.

På bussen hem åker de tillsammans igen. De pra­tar om dagen som gått och om allas ansträngningar för att få lära känna klassens nya het­ing, Alex. ”Tack för skjutsen!” hojtar han till busschauffören som tackar med en vinkning. Pernilla småfnissar åt Alex spontana ”move” och kliver av bussen. ”Vad händer ikväll då?” frågar Alex och kollar på henne med stora ögon. Pernilla bjuder med honom på festen som hon inte har ett dugg lust att gå på ikväll. ”Det vore kul om du skulle komma, jag känner knappt någon som ska dit” säger hon utan att tveka om hon egentligen får bjuda med honom. Vem vill inte att Västerås snyggaste ”hunk” kommer?     När Pernilla är ensam hemma och hinner samla tankarna tänker hon på vad som hänt. Hon har jämt problem med vad hon ska prata om med främmande människor så hon är både chockad och stolt över sig själv. Pernilla har haft riktigt dåligt självförtroende en längre tid. Kanske är det på väg att vän­da? Kanske är Pernillas dåliga dagar över? ”I alla fall idag” tänker hon och sätter på sig ett stort leende medan hon kollar sig i spegeln. ”Du är grym du!” säger hon för sig själv och blinkar med ena ögat. Pernilla erbjuder Alex skjuts till festen, det är mamma som kör. Det är en pinsam tystnad tills Alex börjar babbla på om allt möjligt. Helt plötsligt är Alex och mamma mitt uppe i ett samtal som Pernilla inte har en aning om vad det handlar om. Hon bara ler och småkikar på Alex då och då som sitter bredvid henne.

Framme vid festlokalen blir det en ”flash-back” av dagens händelse i klassrummet. Alla kollar på dem när de kommer in tillsammans och alla vill snacka med dem. När Alex gått iväg för att hämta dricka kommer Hanna fram till Pernilla. Nu har hon inte lika muntert humör som igår då hon ville att Pernilla skulle komma. Pernilla blir nervös när hon ser Hannas ilska. Hon vet om att Hanna blir lätt irriterad när hon dricker och att hon flera gånger har muckat gräl med allt och alla på fyllan. ”Vad fan håller du på med?” skriker Hanna. Pernilla känner hur klumpen i magen växer, det sista hon vill är att såra Hanna. ”Vad tänkte du med när du tog med den där jävla nollan hit?!” fortsätter Hanna utan att låta Pernilla försvara sig. Per­nilla vill säga åt henne att hon ska lugna ner sig och dricka lite vatten men hon vet vad som skulle ske om hon gjorde det. Alex kom­mer tillbaka med två glas vin i händerna. När han ser vad som sker ställer han ifrån sig glasen och går emellan Pernilla och Hanna. Han drar med sig Pernilla och tillsammans går de ut ur lokalen. Utanför är det iskallt och varken Pernilla eller Alex tänkte på att ta med sig jackan. Pernilla gör allt för att hindra tårarna men det är omöjligt. De rinner nerför kinden och kyler ner henne ännu mer.”Gråt inte” säger Alex och torkar bort tåren från hennes kind. ”Förlåt, helvete vad pin­samt.” Hon hatar att visa sig svag. ”Lägg av, det är ingent­ing att skämmas för. Du ska inte ta på dig skulden för det där, det är Hanna som kommer få dåligt samvete imorgon, inte du.” Pernilla kollar upp på Alex och hans vackra ansikte ”Varför är du så bra?” snyftar hon mellan tårarna. Alex skakar på huvudet och böjer sig sakta ner mot Pernilla. Han drar henne mot sig och sluter ögonen. Deras läppar möts i en mjuk, känslofull kyss. Pernilla blir varm i hela krop­pen och kan inte undvika att le. Hon fortsätter blunda när Alex fört bort sina läppar, hon vill ha mer. När hon öppnar ögonen igen ser hon Alex titta på henne, han ler och säger ”Vet du om att du är otroligt vacker?” Pernillas hjärta smälter. Äntligen hade den kommit, hennes första kärlek, hennes första kyss.

Godmorgon! Vaknade för cirkus en timme sen och har redan hunnit ut på ännu en runda i spåret. Det är nog en vana jag fått att sticka ut och springa det första jag gör på lördagen, bakis eller inte. Dock känns det bara som om det blir jobbigare och jobbigare för varje gång, en fundering jag har är om det kan bero på pollen?

Nåväl, nu ska jag svettas klart innan jag hoppar i duschen. Sen sticker jag iväg med mamma och köper badrums grejor. Vi gör nämnligen om vårt badrum just nu och eländiga hantverkare drar mig upp ur sängen och på cykeln varje morgon. Can't wait til they're done!